Berättelser

En magisk stund vid Surna       

Efter en laxsäsong som präglats av missflyt och dåligt fiske hade jag börjat misströsta och mentalt förbereda mig på att det inte skulle bli någon lax det här året. Vi var framme i slutet av Augusti och först nu fick jag rapporter om att det äntligen kommit lite regn i Norge och Surnadal. Vi hade spenderat v.29 vid den vackra älven precis som vi gjort i snart 10 år på rad. I år hade vi dock, till skillnad från tidigare år, bommat så när som på några granna öringar. Vi hade haft rekordlågt vatten, konstant ostlig vind och högsommarvärme hela veckan och så hade det sett ut större delen av säsongen däruppe. Jag hade fiskat väldigt flitigt även vid våra älvar längs västkusten både före och efter v.29. Visst hade jag haft kontakt med lax, men fortfarande ingen på land trots att jag lagt fler timmar än någonsin tidigare i jakten på det atlantiska silvret.

Så i slutet av v.34 ringde telefonen. Det var Lars Holten från Surnadal som utan omsvep förklarade att han hade fått en väldigt sen avbokning till de sista 3 dygnen på hans privata sträckning av älven, Svean och Holtahölen, som givit oss så många laxar och havsöringar genom åren. Han förklarade också att det kommit en del regn vilket borde dra upp lite fisk från fjorden som väntat hela sommaren på hyggliga vattennivåer att vandra upp på. Med så kort varsel kunde vi dessutom få fiska till ett mycket bra pris. Jag tackade ja på stående fot och fick med mig fiskekamraterna Ola  och Mats.

För andra gången den sommaren satt vi i bilen på väg upp mot Norge. I  bilstereon spelades i vanlig ordning den norska klassikern ”Nei, så tjuck du har blitt” och humöret var på topp hos oss. Vi skulle få en sista chans att lura någon av Surnas vackra laxar till hugg.

Vi kom fram 8 timmar innan vårt fiske skulle börja helt enligt planen för att i lugn och ro hinna installera oss i stugan, kontrollera vattenstånd, binda någon fluga, provsmaka en ny single malt, få i sig en rejäl middag samt vila en stund innan fisket skulle påbörjas.

Holtahölen, Surna

Holtahölen i Surna

 

Strax innan fisket börjar har vi som tradition att lotta vem som ska få gå första vändan. Anledningen till detta är helt enkelt att det är riktigt giftigt att gå först då sträckan alltid varit ofiskad i ganska många timmar innan vi går på vårt fiske. Har det då kommit någon ny lax från havet så har man bra chans till hugg. Den här gången föll lotten på mig och en skön känsla spred sig i kroppen. Förutsättningarna var för första gången goda den här säsongen. Förvisso lite väl lågt vatten mot vad vi hade hoppats, men det var cognacsfärgat vilket vanligtvis i Surna är riktigt bra. Växlande molnighet och vindar från sydväst gjorde inte saken sämre, skulle jag få bryta den här sommarens förbannelse nu?

Flugvalet föll på en hemmabunden variant av en Dee Royal. Svart vinge, svart hackel och en kropp helt i guld. Borde passa bra till de förhållanden som rådde. Vid närmare eftertanke så var det faktiskt ett av de första tipsen jag fått av laxfiskelegenden, Janne Johansson, som driver Säter Fiskecamp lite längre upp i älven. Det var vid mitt första möte med Janne för ca 10 år sedan som vattenfärgen vid Surna var likadan. – Nu är det cognac, prova en Dee Royal, sa han när jag fick nöjet att fiska på hans sträcka under några dagar. Den gången blev det ingen lax, men råd från en meriterad laxfiskare som Janne glömmer man inte.

Jag vadar ut längst upp på sträckan där en snabb fors bryter in i berget på andra sidan och bilder ett djupt hål där vi tidigare år har fått storlax. Mitt flitiga fiske tidigare på säsongen har i alla fall medfört att jag kastar betydligt bättre och mer avslappnat än vanligt. Allt känns rätt när tafsen sträcker ut i varje kast, samtidigt som onda tankar far genom huvudet om att det inte är meningen att jag ska få någon lax i år.

Jag kommer längre och längre ner på sträckan utan att känna en tillstymmelse till puff på flugan. Vi har heller inte sett en enda fisk visa sig under tiden vi varit vid älven och det är synnerligen ovanligt, speciellt sent i Augusti. I ögonvrån ser jag att Ola har gått i ovanför mig och påbörjat sitt fiske. Jag börjar återigen misströsta när jag fiskat av de platser som gett oss flest laxar tidigare år, men försöker slå bort dem med att det faktiskt är fullständigt underbart att stå i en vacker älv med trevligt sällskap och att det faktiskt inte är hela världen om man inte får någon fisk. Lugnet, omgivningen, älvens förföriska sång och det meditationsliknande tillståndet som infinner sig efter en stund utvadad i vattnet är obetalbart och har blivit en absolut nödvändighet i mitt liv. Snart har jag hittat tillbaka till just den sköna känslan av total avkoppling.

Plötsligt väcks jag upp ur mitt transliknande tillstånd av ett knappt märkbart ryck i linan. Vad var det? Lax?  Var det ett smolt som var och nafsade på flugan? Kan det varit ett löv eller något som kommit flygande i strömvirvlarna och hakat fast i flugan? Kände jag verkligen något eller var det inbillning? Tankarna far runt i huvudet. Jag står kvar på platsen, tar hem flugan och tittar till den. Den ser riktigt förförisk ut i vattnet och ingen skit på den sylvassa kroken. Jag väntar någon minut innan jag på nytt upprepar exakt samma kast som tidigare.

Nu är alla sinnen på helspänn. Jag påminner mig dock om att inte göra ett omedelbart mothugg, som man gör när det är öring man är ute efter, om det nu mot förmodan skulle vara så att det var en lax som inspekterade flugan tidigare.

Så var det hänt! Precis vid samma ställe som jag kände det lilla rycket suger det tag i spöt. Jag släpper slingan och när jag lyfter den första decimetern känner jag tyngd i andra ändan av linan varpå jag mer bestämt höjer spöt så att kroken drivs in ordentligt. Jag tror knappt att det är sant, men blir omedelbart varse om att så är fallet eftersom laxen sätter av uppströms mot en tjoande Ola.

Jag hör mig själv säga, -Snälla lax, sitt nu ordentligt! Jag hade tappat 3 laxar tidigare under säsongen varav en riktigt stor i Örekilsälven efter lång fight, så jag var märkbart nervös och ville verkligen spräcka den förargliga nollan nu. Mitt Guideline LeCie tillsammans med Danielssonrullen gör livet surt för den nykomna laxen och jag visar ingen pardon utan tar den riktigt hårt. Förvånansvärt snart får jag in fisken på grunt vatten första gången och försöker stranda den. Det går dock inte vägen utan laxen får som väntat panik när den känner gruset under buken och piper iväg i expressfart. Det ljuvliga ljudet från bromsen på rullen ekar i dalgången. De mindre rusningar laxen tidigare gjort har gått uppströms, men den här gången bär det iväg nerströms ett 50-tal meter. Där ställer den sig och jag känner igen de karaktäristiska stångningarna. Jag får kalla kårar då jag vet att det är ett kritiskt ögonblick när laxen ställer sig vid botten och försöker göra sig av med det irriterande stålet i mungipan. Sakta pressar jag hårdare och hårdare och fisken följer till min glädje med, om än inte frivilligt. Efter ytterligare 5 minuters ställningskrig kan jag återigen leda in laxen på grunt vatten och den här gången tippar hon över på sidan och strandar. Jag ser omgående att det är en vacker hona och beslutar mig också i samma ögonblick för att hon ska få gå tillbaka. Det atlantiska silvret som väger ca 6,5kg bär på närmare 7000 laxsmolt och dem vill jag inte ha på mitt samvete! Det blir rask fotografering och mätning (87 cm) innan jag lyfter på hatten och tackar för bataljen.

87 cm C/R Surna

87 cm C/R Surna, Augusti 2009

   Ett närmast euforiskt lugn sprider sig i kroppen. Äntligen. Lön för mödan. Det var inte min största lax, men det var den lax som jag kämpat hårdast för och den lax jag längtat mest efter. Alla hundratals timmar av slit och misslyckanden vid älvar under säsongen är som bortblåsta. En magisk stund vid Surna!

Text: Pontus Gunlycke, Foto: Pontus Gunlycke & Ola Lauritsen

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s